Schimpansen är vår närmaste levande släkting evolutionärt och forskningen tror att vårt släktskap grundar sig i en gemensam anfader. För cirka fem-sex miljoner år sedan delades våra utvecklingsvägar till det som idag är den nutida schimpansen och Homo Sapiens, människan i det tjugoförsta århundradet.
Stamcellsforskare i Lund har i en ny studie undersökt vad det är i vårt DNA som gör att människans och schimpansens hjärnor skiljer sig åt och hittat svar.

– Istället för att studera levande människor och schimpanser har vi använt oss av stamceller som odlats i vårt cellodlingslaboratorium. Stamcellerna har omprogrammerats från hudceller av våra samarbetspartner i Tyskland, USA och Japan. Därefter har vi undersökt stamcellerna som vi odlat fram till hjärnceller, förklarar Johan Jakobsson, professor i neurovetenskap vid Lunds universitet, som lett studien i Lund.

Från stamcellerna har forskarna specifikt odlat fram hjärnceller från människa och schimpans och jämfört de två celltyperna. Forskarna fann då att människa och schimpans använder en del av sitt DNA på olika sätt, vilket tycks spela stor roll för våra våra hjärnors utveckling.

Detta tyder på att det som ligger till grund för den mänskliga hjärnans evolution antagligen är mycket mer komplicerade genetiska mekanismer än man tidigare trott, då man tänkte sig att svaren fanns i de två procenten genetiskt DNA.

– Den del som skiljer sig i vårt DNA var oväntad, det är så kallade strukturella varianter av DNA som tidigare benämnts som "skräp-DNA", en lång DNA-sträng som upprepar sig och som man länge bedömt vara utan funktion. Vanligtvis har vi forskare sökt efter svar i den del av DNA där de proteinproducerande generna finns – vilket endast utgör cirka två procent av hela vårt DNA – och undersökt själva proteinerna för att hitta exempel på skillnader.

De nya fynden tyder alltså på att skillnaderna tycks ligga utanför de proteinkodande generna i det som betecknats som "skräp-DNA", som man trott saknat funktion och som utgör majoriteten av allt vårt DNA.