Grattis! Hur kändes det när du fick veta att du vunnit?
– Jag blev väldigt glad! Jag kände på mig att jag hade en chans, trots att jag på grund av tidsbrist bara fyllt i sex av de tio sidorna man hade till sitt förfogande. Min syn på Alzheimers sjukdom börjar sakteligen bli alltmer accepterad inom fältet. De som känner mig vet att jag tänker utifrån den större bilden, därför var den här tävlingen perfekt för mig.
Han fyllde i ansökan till priset sent en kväll, efter det allra sista styrelsemötet som ansvarig för det strategiska forskningsområdet MultiPark vid Lunds universitet. Gunnar Gouras beskriver att han vanligtvis är ”lite petig och noga”, men den här gången var det kort om tid.
– Jag är väldigt glad att få vara en del av detta, och ser fram emot att presentera min syn på Alzheimers under konferensen i Texas.
"Älskar att cykla till jobbet"
Uppgiften var att sammanfatta sin teori kring Alzheimers sjukdom, en fråga som engagerat honom under hela hans forskargärning. Det var värt tiden. För ett par veckor sedan fick han reda på att han tilldelas priset i bronsnivå där prissumman är på 300 000 dollar.
Priset är personligt, men en del av pengarna har Gunnar Gouras tänkt lägga på forskningen. Om byråkratin så tillåter, vill säga.
– Det är mycket som är bra med Sverige. Jag älskar att cykla till jobbet förbi Domkyrkan, men ibland kan byråkratin krångla till saker lite onödigt mycket inom forskningen. Jag slås ibland av att det är förunderligt att det kommer så god forskning från europeiska forskare när de har så många hinder de måste överkomma. Inte minst när det gäller finansiering, säger han.
”Priset är kulmen på många forskningsartiklar från de senaste 22 åren om en alternativ syn på sjukdomens ursprung än den som då var etablerad inom området”
För Gunnar Gouras har forskningsfokuset handlat om vad som sker när demens, och då särskilt Alzheimers, utvecklas i hjärnan. Han har velat ta reda på mer om var i hjärnan sjukdomen startar och menar att det finns många bevis som pekar på att brottsplatsen är synapserna. Synapserna kan beskrivas som kontaktställen – kommunikationsmekanismen – som nervcellerna använder för att kommunicera med varandra. Gunnar Gouras och hans forskargrupps teori är att sjukdomen börjar inuti cellerna, i de endosomer som reglerar överföringen av impulser mellan synapserna.
Sprids via synapserna
Resultat från Gunnar Gouras forskargrupp pekar på att boven kan vara felveckat amyloid-beta som uppstår inuti cellerna och som sprids vidare mellan hjärncellerna via synapserna. Detta leder till bildande och ansamling av proteintrådar, så kallade neuriter (utskott). Det här kallar Gunnar Gouras för ground zero, nollpunkten, för Alzheimers sjukdom.
– Att det sprids vidare mellan nervtrådarna är något som Oskar Fischer (som gett namn åt priset, red anm) redan på sin tid visade i de skisser han gjorde av sjukdomen. Han förstod det kanske inte då, men under senare år har forskare med förfinade avbildningsinstrument mer i detalj kunnat studera mekanismerna bakom det som sker i nervcellerna och i synapserna, berättar Gunnar Gouras och fortsätter:
– Idag är det stort fokus på placket, och hur man ska få bort det. Men då är det redan för sent. Utmaningen är att avbryta sjukdomsprocessen innan den orsakar skada i form av plack. Och för att lyckas med det behöver man förstå mer kring vilka sjukdomsmekanismer som bryter ned nervcellerna. Det är intressant att förstå mer om proteinerna som påverkar sjukdomen, men för att lyckas behöver vi inse att Alzheimer är större än så.
Hoppfull
Teorierna kring hur sjukdomen uppstår skiljer sig åt inom forskarkåren, och därmed angreppssättet. Gunnar Gouras hade gärna sett att forskarvärlden kunde komma samman och samtala mer om dessa skilda uppfattningar.
– Polarisering gagnar sällan forskningen. Det bästa är om vi kan samarbeta för att se hur vi kan lösa problemen. Varför inte ta rygg på hur forskarvärlden under covid-19 lyckades hitta nya samarbetsmöjligheter? Här behöver det ske en korsbefruktning mellan experimentell forskning och den kliniska.
Om han ska välja mellan frustrerad och hoppfull, väljer han ändå hoppfull. – Det är en fruktansvärd sjukdom där de som drabbas och deras anhöriga är desperata efter nya botemedel. Samtidigt är det ett spännande fält att forska inom och jag älskar att utforska det okända. Allt är så himla komplicerat. Synapserna och hjärnan är som en levande dator i konstant förändring.